Granskning Sverige

Granskning Sverige, denna varböld i mediearslet, har spruckit. Expressen höll i nålen, och…poff! Stoltheten och euforin går inte att ta miste på; trofén hänger där. Till allmänt beskådande. En tiotaggare.

Det hela började med att Ekuriren tröttnade på GS:s ihärdiga uppvaktning, och bestämde sig för att kasta ljus över verksamheten. Gott så. Men. Så kommer vi till det stora men:et; man satte på sig offerkoftan. Putsade glorian. Och så började man jämra sig över…trollen? Utan att se att man själv är Trollemor, med de elva små trollen kring sig? Att man gjort sig till ett skämt. Öppnar man tidningen så vet man vad man får, förutsägbarheten är…tröttande. Banaliteten nästintill outhärdlig, mesigheten ett signum. I jämförelse så har ju Aftonbladet åtminstone en giftig Cruella som trollmor(Lindberg). Lindeborg har börjat visa tecken på viss tillnyktring vilket – faktiskt – känns som att här finns lite fräsch citrus i luften. Mellin? hon blir mer och mer virrig. Varför? har ingen aning och vill inte spekulera. Är ju själv en gammal tant; ska inte kasta sten i glashus. Vem vet när det är ens egen tur att, varsamt tas i handen och ledas…ut.

Så nu hänger han där. Tiotaggaren.

Funderar på att skicka en blomsterkvast till honom. För att påminna både mig och honom om att också han är en…människa. Och att jag förstår hans upprorslusta. Den är sund. Och påminna honom om att…ta vara på sig själv.

Med den blomman skulle jag bland epitets-folket stämplas som nazist.

Man kan ju undra var vi, egentligen, har de omänskliga människorna? De som aldrig ser en människa bakom åsikter, ideér och…ja, allt det där.

Vad är det för krig vi befinner oss i, egentligen?

Annonser

Sälta och syra

…är motsatsen till sockersöt mjäkighet.
Det är inte detsamma som krigsförklaring eller hat.

Att gilla Richard Dawkins är inte detsamma som att själv vara ateist. Att gilla författaren Lena Andersson som, efter att ha lusläst Nya Testamentet, diagnosticerar Jesus som en narcissistisk skitstövel, är inte detsamma som att själv tycka illa om Jesus.

Att vara skeptisk till idén om öppna gränser är inte detsamma som att vara främlingsfientlig. Att vara kritisk till dagens skola är inte detsamma som att gå omkring och hata vare sig lärare eller rektorer (eller Fridolin för den delen). Att kritisera islam är inte detsamma som att hata muslimer.

Gulliver fick tassa fram försiktigt, när han var i Lilleputtarnas land. Men vi är väl inga Lilleputtar? Vi är vuxna som står ut med, och kanske t.o.m. tycker det är både attraktivt som stimulerande med människor som inte kliar oss på ryggen?

Eller är talet om tolerans enbart läpparnas bekännelse?

Vänstersorg

Jag har varit vänster. Fram till för några år sedan. Det röda blocket har varit en naturlig hemvist för den som velat se samhället underifrån. Som en garanti för förankring i verkligheten, i myllan, i jorden. Nu är banden kapade. Vänstern av idag har seglat bortom min horisont.

Den vänster jag nu möter framstår som ett bortskämt överklass-yngel. Självsäker och smord i käften. Med ”pappas” pengar i ryggen står den där och gastar. Alltid beredd att kasta offerkoftan över nästa skyddsling, vars talan den anser sig vara kallad att föra. Mot..folket? Ja, idag är det vänstern som attackerar den vanliga, arbetande människan. Vad är det vänstern begär av mig, egentligen? Vi bor i ett av de minst rasistiska länderna i världen. Ändå förväntas vi kräla i stoftet, i ständig avbön för vår ”rasism”.

Vi ska ”love-bomba” asylförläggningar, efter att en mor och hennes son mördats en vanlig dag, på ett vanligt Ikea-varuhus. För att visa…vaddå? Att vi inte bryr oss om de mördade och deras anhöriga? Att vi inte längre är mänskliga?

Jag får inte bli irriterad på den påflugna tiggaren. Henne är det synd om. Det är inte synd om mig, som är trött och sliten efter en lång arbetsdag. Nä, det är bara att hiva upp plånboken, till den unga människan, som suttit på sin rumpa hela dagen. Vänstern kräver av mig exakt det som religiösa fanatiker i alla tider krävt; lämna förnuftet hemma, inte tänka. Låta sig skedmatas, som en baby, med färdigtuggade teser. Jag vägrar. Eftersom jag har högre tankar om tiggaren; hen ska åka hem. Hen ska kämpa i sitt eget land. Inte komma hit och plåga oss med ”dåligt samvete”-överföring. Bara att säga detta stämplas av barnrumporna och de hjärtnupna kvinnorna, som är de tongivande inom vänstern, som ren och skär ondska. Jag är en ond människa. Eftersom jag vägrar att tycka synd om tiggaren. Ser henne i ögonhöjd; som en människa fullt kapabel att göra annat av sitt liv än att åka till främmande land och tigga. Ja, jag bär min ”ondska” med stolthet. Och med ett växande förakt mot det politiska ”hem” som en gång var mitt.

”Min” vänster finns inte längre. Och jag inte bara tror, jag vet, att jag är inte ensam om att ha upplevt hur dagens vänster övergett folket, och därmed också de svagaste i vårt samhälle. De svagaste av de ”våra”. Vänstern hör nu till de internationella, globalisterna. De med de STORA hjärtan, som klappar för ALLA lidande i världen. För dem är Sverige en sketen byhåla, full av inavlade ”lågpannade as”.

Mitt förakt är gränslöst.

Frisk luft

Har ägnat de senaste dagarna åt Richard Dawkins ”Illusionen om Gud”. Sådan läsning är som att stå vid havet och låta salta havsvindar tvätta psyket rent.
Den här boken borde vara obligatorisk läsning, redan i grundskolans högstadium. Som vaccin mot de förvillelser som dagligen sköljer över oss. Senast i form av Katolska Kyrkans ledare, som – i namn av vad? – ljuger oss rätt upp i ansiktet med sitt uttalande om att islam inte har något med våld att göra. Idag är världen full av ”Chamberlains” (som efter sitt möte med naziledarna triumferande kom tillbaka med meddelande om att nu var freden uppnådd. Churchill, den hedersmannen, skådade rakt in i ondskans kärna och såg vad den ”freden” var värd).

Tänker på Runar Söögard som för ett antal år sedan fick löpa medialt gatlopp, efter att ha sagt att Muhammed, enligt hans uppfattning, var en ”förvirrad pedofil”. För att inte tala om Lars Wilks som fortfarande behöver polisbeskydd, för några teckningars skull. Och Täppas Fogelberg som tillåts hålla låda i public service-radio, trots sitt famösa uttalande om att han inte vill vara med och betala för Wilks beskydd. Vår elit kräver att vi står tysta och undergivna? eftersom de som kräver det av oss är starka? Med andra ord; makt är rätt. Var har vi hört det förut?

Alla krav på vördnad för NÅGON religion måste bekämpas. För att hålla den luft vi andas ren och frisk. Ingen hädare ska – någonsin – behöva riskera förföljelse och korsfästning. Det är skrämmande att behöva konstatera att i den kampen är det tveksamt om vi ens hunnit halvvägs. Vår elit hoppas ”på det bästa”, utan att fatta att fred har vi inte så länge vi inte kan/törs/vill/vågar stoppa tummen i ögat på islam. Och står ut med att anhängarna skriker som stuckna grisar. Eller hotar skära halsen av oss. Vi MÅSTE våga. Vad är vi annars?

Frågan är felställd

Idag frågar sig många; går det att reformera islam? jag tror frågan är felställd. Den ska egentligen vara; går det att reformera/omtolka Muhammed? Knepigt påstår jag. Hans livsverk är helgjutet; orden går hand i hand med levnaden. Han levde som han lärde. Och orden ger inget utrymme för tvivel om vad han åsyftade. (Den som ser utrymme för något annat i hans förkunnelse, får gärna ge förslag på det). Jag påstår att den dagen islam är ”reformerat” har man på något sätt lyckats ”amputera” bort själva grundaren av islam, och vad har vi då? En helt ny religion? 

Att kristendomen, dvs dess praktik, reformerats ett antal gånger är logiskt; ingen av reformationerna har gått på tvärs mot grundarens förkunnelse/livsföring. Och vem vill amputera bort Jesus från kristendomen? och i så fall varför? 

Godhet

”Mitt Sverige bygger inga murar”. Ambitionerna var det inte något fel på, den där septemberdagen förra hösten. Inte heller trosvissheten. Som ett extatiskt väckelsemöte. Godheten som en löpeld genom samhällskroppen. Men det höll inte. Man sa att det var verkligheten som kom ikapp. Som om den bara dök upp, så där rakt i ansiktet.
Det kräks mycket numera i detta land. Rikspolischefen gör det när han ser Åkesson på TV. Några av oss kräks när vi får ta del av för mycket av det goda. Ungefär som när man ätit en halv liter glass, och en påse smågodis på det. Då kan man längta efter något salt. Det är kanske då verkligheten kommit ikapp en. Åsa snyftade i TV, på presskonferensen, och Löfven såg sammanbiten ut.

Själv kände jag mig före min tid. Här hade verkligheten kommit ikapp för länge sedan; följde våra godhetsberusade ledare med hjärtat i halsgropen. Och mycket riktigt, det gick åt h-e. Men svansföringen var det inget fel på. En klar tiopoängare.

Religion

Rus och religion är något som följt mänskligheten, sedan urminnes tid. Och går antagligen inte att utrota. Bara att förhålla sig till.

I dagens Sverige vill man på många håll, inte minst inom Svenska Kyrkan, påskina att…tja…religion som religion. Det har inte så stor betydelse vem du har som ledstjärna. Inom andra områden, som politiken t. ex., skulle en sådan attityd inte vara gångbar; Hitler eller Gandhi …tja? Men när man kommer till frågan; Jesus eller Muhammed? då blir det knepigt. Inte ens vår ärkebiskop kunde se någon avgörande skillnad; äh…make som make. (Den som någon gång älskat en psykopat vet att det ÄR skillnad på vem man lever med. I vart fall i det långa loppet).

Basfakta i kortversion; Jesus sa att han kommit till jorden för att öppna himmelens port, för oss som egentligen är ovärdiga, genom att offra sig som ett lamm, som syndabock. Detta eftersom Gud älskar oss. Jesus sa att han INTE var sänd till jorden för att skapa ett jordiskt rike.

Muhammed fick genom ängeln Gabriel olika förhållningsdirektiv, riktade till mänskligheten. Muhammed hade ambitionen att skapa ett jordiskt rike, där de olika förhållningsdirektiven skulle råda. Och som vi vet; skapandet av jordiska riken kräver våld. Och mycket våld blev det.

För den som är ” enkel ” i huvudet, som undertecknad, framstår skillnaden mellan Jesus och Muhammed i öppen dager; den ene är krass i sin jordiskhet, den andre en flummare, eller en grandios narcissist (om man inte tror på honom förstås ). Flummare brukar man inte behöva vara rädd för. De är för det mesta mer farliga för sig själva än andra  (så gick det som det gick för Jesus). Men de krassa maktmänniskorna kan vara nog så kusliga. Och dynamit blir det när krassheten blandas med flum, när människor religiösa längtan kokas ihop med politik. Två starka krafter i ett och samma paket. Det är grejer det. Det är islam, mina vänner.